”Kunde läkaren ha tänkt: ’Vad får den här
personen – med så många kroppsliga besvär – att säga att problemen är
psykiska? Vad har han varit med om som får honom att säga så? Borde han få berätta om sina minnen?’”
”’Du måste sätta gränser för ditt barn!’ skulle någon kunna säga. Det kan ju vara sant, men det kan även sägas vara en
ensidig och grovhuggen uppmaning. Vi föräldrar kanske snarare ska fundera över hur vi själva förhåller oss till gränser, och hur det i sin tur påverkar våra barn.”
”Den evidensbaserade psykiatrin är – nästan per definition – fragmentiserande.
Man sätter olika namn på olika delar av
patientens symtombild istället för att hjälpa patienten med helheten och hur de olika problemen hänger samman.”
”Psyk 22 består av tre böcker som alla handlar om att människans liv är för komplicerat för att göra en medicinsk vetenskap av det. Det innebär att psykiatrins praktik står inför ett Moment 22. Om man accepterar att människan är för komplex för att sammanfatta den i medicinsk vetenskap, då ger man förutsättningar för en vård som utgår ifrån en förståelse av individen. Men då kan den psykiatriska vården inte vara strikt evidensbaserad.
Om man istället organiserar en vård som är strikt evidensbaserad, då kommer den inte att kunna ta hänsyn till människans individualitet och komplexitet. Viktiga aspekter av individens liv kommer att förbises.
Vilken väg psykiatrin än väljer så kan den kritiseras för att inte uppfylla sitt uppdrag.
Ansvariga för svensk psykiatri har under 2000-talets två första decennier valt att organisera en vård som ska vara strikt evidensbaserad. Man har sorterat bort behandlingar som bygger på människolivets existentiella, relationella och dynamiska aspekter för att istället skapa en stiliserad vård som kan formuleras i medicinsk terminologi och i vilken medicinska lösningar dominerar.
Det betyder att de valt att blunda inför det faktum att en majoritet av de personer som söker psykiatrisk vård överväldigas av familjeproblem, relationsproblem, existentiella problem och av svåra minnen som återkommer till dem.
Det är i hög utsträckning det här som ger dem ångest, depression och som gör det svårt för dem att hantera känslor, tankar och beteenden.
Psyk 22 skildrar det här vägvalet, delar av dess konsekvenser och delar av den förståelse det är man väljer bort. De tre böckerna bildar en helhet som blir till ett påstående: Psykiatrins överbelastning kan bero på att man underskattat människans komplexitet. Det finns en risk att ett allt mer avgränsande tänkesätt på sikt skapar större problem än de löser.”
– Ur Psyk 22, trilogins gemensamma förord.
Köp böckerna här (billigast på Vulkan):
Minneslära är en sorts bekännelser – en berättelse om författarens egna minnen. Men boken är inte självutlämnande för sakens skull. Genom en förståelse av hur författaren påverkats av sina egna erfarenheter har han även formulerat en generell hypotes om hur minnen kan påverka kroppsliga processer. I Minneslära får vi följa med på stormande hav, in i sjukdomar, hypokondri och psykoterapi. Men inte minst får vi ta del av en teori som skulle kunna förklara hur inflammationer uppstår ur förhållanden som råder i psyket.
Gränslära handlar om familjer, relationer och vikten av att stå ut med vår existentiella situation. Delar av boken är en sorts föräldrahandbok som utgår ifrån fenomenet gränser.
Både vuxna och barn måste nämligen lära sig att hantera sina egna, sina medmänniskors och livets begränsningar. Boken blir en karta över individen, familjen och livet.
Läsaren får på så vis en bild av de gränskonflikter som ingen familj kan undkomma.
Boken avslutas med en hypotes om hur det kommer sig att unga svenskar under vår tid tycks uppleva ett större psykiskt lidande än tidigare generationer.
Ordningslära handlar om att svensk psykiatri under de senaste decennierna allt mer strävat efter vad man kallar en evidensbaserad vård. I berättelsen som växer fram i Ordningslära framstår problem med den här satsningen. De är fragmentiserande och ibland nästan
pseudovetenskaplig. Genom boken löper berättelsen om två bröder. Den ene, Josef, vet inte vad han är anklagad för och den andre, K, söker en sanning som inte går att finna. De har fastnat i var sin kamp med en psykiatri som översatt svåra minnen och relationsproblem till medicinsk diagnostik.